GOD JUL!

GOD JUL!

SchutzStorm

Det här inlägget tillägnas den gamle mannen.


Storm rådde i landet. Inte ville man vistas utomhus. Men det gjorde vi. Både jag och den gamle mannen. Jag behandlade honom illa. Mer illa än vad han förtjänade. Detta gör mig till en dålig människa.


H


Snö

Idag hittade jag ett objekt. Flera objekt faktist. Ihopsatta till ett objekt. En snöboll, ihopsatt av snö.

H

H H H

Idag fick jag en insikt. Jag är glad över att jag inte är blind på ena ögat. Halvblind, dvs.

För detta är jag mycket tacksam.

H

Jag står här

Nu står jag här. Just här. Inte där. Vad ska du göra åt det? Inte trodde du väl att du kunde ta min plats och stå här? Nej, för här står jag. Så du kan inte stå här, för här står jag.

H

Smærta

Vad är smärta? Varför är smärta? Att ha en romantisk koppling till smärta är inte hälsosamt. Iallafall av vad jag sett hittills. Det smärta  gör är att visa hur idealisk en icke smärtfylld tillvaro är. Detta är just vad som händer inom mig just nu. En uppskattad, icke smärtfylld tillvaro, då jag inte har ont.

H

Del ett

Det var en ung kväll. Mycket yngre kväll än han tidigare föreställt sig. Han gick ut ur huset. Klädd i en gammal kappa forcerade han granbarriären utanför trädgården. Inne i huset såg de fundersamt på honom, menade han allvar? Kommer vi någonsin att se honom igen? Han var trots allt en seriös man. Regnet föll över de vida skogarna. Ettrigt smekte regnet hans lena vandrarsjäl. Han hade lärt sig att inte förakta regnet – det är mycket bättre att hålla fienden kär. Ty en rädsla inom sig är aldrig till nytta. Men en respekt för naturen och dess förlopp leder till en tryggare tillvaro. Han passerade många bäckar små, med humöret i topp. Han passerade en död gran. Han tog tag i dess stam och började rycka och skaka, allt för att få eländet att lossna från sina rötter, som till synes inte var så starka. Inte alls mycket arbete krävdes. Men varför drog han loss den arma granen? Han visste inte ens själv. Han stannade upp och tänkte på vad han nyss hade gjort. Han var rätt stolt ändå. Han hade gjort något stort. En död gran mindre i världen. Men ingen skulle tacka honom. Det var denna typ av problem som fick honom på fall i första början. Världen hade ingen plats för honom. Eller så var det så att han inte hade någon plats för världen. En värld man föraktar kan man inte leva i. Vilket för oss till varför han nu var på flykt från samhället i skogen. Han tog upp granen och började slita loss grenarna. Brutalt tog han sönder den från början fina granen relativt till dess döda skick.

 

Med händerna formade som knytnävar och tårögda ögon gick han vidare. Han var inte en stolt man. Men trots allt hade han själv valt att gå den väg han gick. Den fria viljan. Den kunde ingen ta ifrån honom. För vad vore han utan den? Det var sådana slags tankar som fick honom att bli glad. Om ingen fri vilja skulle existera skulle han inte vara annorlunda. Han skulle bara vara en i mängden. Men nu var det inte så. Han levde sitt egna liv. Baserat på hans egna val.

 

Skymningen hade smugit sig tätt inpå. Han visste att natten var kommen. Prompt stannade han och tog ut en filt från ryggsäcken. Han la sig intill en ståtlig tall och svepte filten över sin kropp. Han somnade på några minuter.

 

 


Sanningen

Time, dust, physicists cannot love.

Grrr

Oj, var ska jag börja? Mycket har hänt sedan jag skrev här seriöst. Skolan har varit mycket påfrestande, minst sagt. Och mer skall det bli. Se därför den här tiden som en period där mina inlägg kommer i lite mindre tätt format. Förra veckan hade vi studiebesök på Forsmark, kärnkraftverket. Minst sagt spännande. Skolan flyter dock på. Antalet stora arbeten mellan mig och jullovet minskar. Nästa vecka sker ytterligare en minskning. Eller två kanske. Kanske tre.

H

RSS 2.0