Ruby

Igår såg jag det igen, något helt oväsentligt som i mina tankar gjordes om till något väsentligt. Idag såg jag det igen. Jag ser ett par hinder i framtiden, som jag ska försöka lösa på fredag. Det är inga massiva hinder, bara obekväma sådana.

Min rikedomar kan inte köpa allting
Jag vill bara höra barnen sjunga
Allt jag hör är ljudet
Av regn som faller på sin plats
Jag sitter och tittar
Då tårarna rinner


H

Antagligen inte ett vägskäl

Jag förstår. Jag förstår situationen, till skillnad från många andra. Detta gör mig till den bäst lämpade i sammanhanget. Varför i så fall, visas inte detta i praktiken? Som om något av det skulle ge ett dåligt resultat. Om detta mot förmodan skulle ske, vilka annorlunda konsekvenser skulle uppstå? Jag förstår, ännu en gång. Ännu en gång till skillnad från andra.

H

Antagligen ett vägskäl

Jag har idag sett prov på det ultimata; en duo som  heter duga. Samtidigt har jag sett vissa uppstickare, eller rättare sagt, forna favoriter. Jag gick ut idag. Två minuter senare började det regna, precis när jag gick ut. Varför börjar det regna när just jag går ut? Jag tänkte inte mer på det, och gick vidare. Det slutade faktist regna efter ett tag. Vilket var skönt, fastän den tyngsta bördan var att det var kallt.

Jag förstår hur bra han är. Jag respekterar honom. Jag känner mig skyldig honom. Jag känner mig helad. Han har hjälpt mig i livet. Egentligen mer än så. Därav den stora respekten.

H

I Prefix

Satt på en kulle, såg ut över stan
Tänkte på livet, mest hela dan

Gick ner för kullen, i rasande fart
Tänkte på stunden, så underbart

Gick längs en gata, såg en man
Såg på hans min, att hans dröm var sann

Gick på en stig, såg ett träd
Såg det fälla, sitt vackra säd

Såg en symbol, för gammalt blod
Såg honom vandra, rikligt med mod

H

Född

Ikväll tog jag en cykeltur. Det var länge sen sist. Som sagt är min cykel trasig. Men idag använde jag mig inte av min egen cykel; jag tog mig friheten att låna någon annans. Det var en underbar tur runt samhället. Glädjen frodades i mitt sinne likt en fisk som åter träffar sin trogne vän efter fyra års väntan. Ändå vet jag att glädjen inte har nått sin maxpunkt; ty detta sker på måndag. Jag har under kvällen och natten sett många tecken. Vissa av dessa på skyltar som respresenterade gator.  Många gånger har jag velat känna så; att vara "på topp" men ändå veta att den bästa toppen komma skall.

Det jag tidigare periodvis älskade, ska nu bli till mitt missnöje, antagligen. Eller så visar det sig bli till ett ömsesidigt nöje. Vilket skulle betyda att jag får sympati. Detta är alltid bra. Samtidigt kan jag försöka få in någon på rätt bana, så att säga.

Jag har börjat misstro den tillvaro vi lever i. Det håller inte i längden. Allt försvinner utanför vårt synfält.

H

Handled

Idag kände jag att jag ramlade ner i en djup grav av uttråkan. Jag blev begravd. Jag gillar begravningar, föresten. De är fina, jag skulle gärna gå på en. Jag förstod inte då, vilket jag förstår nu, att det är dessa stunder i livet som vi ska ägna åt att ta det lugnt.

Jag la märke till att det börjar förekomma gula löv. Gula löv av alla slag. Det gjorde mig glad. Jag antar att det hör till det vanliga; att man överraskas av höstens skönhet. Alltså är den mer än bara ett slut på sommaren.


Jag känner smärtan. Smärtan inom mig.

H

Massvis av Ek

Idag känner jag mig helt känslokall. Kanske är det tröttheten, kanske är det stressen. Hursomhelst trivs jag så här. Det känns som att jag bryr mig om mindre oväsentligheter än i vanliga fall. Dessutom åskade det och spöregnade när jag skulle hem. Det tyckte jag var roligt. Mycket roligt.

H

Valpen

Idag vittnade jag en tragedi. Eller iallafall en situation som kunde ha slutat tragiskt. Jag gick på trottoarkanten då jag fick syn på en hundvalp av sötaste slag. Det lilla livet strosade på andra sidan vägen och höll för fullt på att utforska världen utanför trädgården, där den brukade hålla till. Jag började undra vad han gjorde där utan uppsikt. Han fick syn på mig och sprang glatt över gatan, viftandes på svansen, för att hälsa på mig. Det oroväckande var att det fanns bilar som passerade vid tillfället. Hela situationen fick mig att bli lite ledsen. En godtrogen liten kamrat med syfte att hälsa, riskerade livet för att träffa mig. Är det verkligen värt det? Varför ska världen vara så farlig? Jag sprang över gatan och fick med mig den lille hunden tillbaks till sitt hem. Jag såg hussen ta över situationen och jag fortsatte gå. En liten stund senare hörde jag en hund pipa till. Antagligen hade valpen blivit uppläxad av sin husse, bara för att glatt ha velat hälsa på mig. Hela situationen gör mig helt upprörd och mitt samvete tar stor skada.

H

Det är inte sant

Jag har länge varit nedstämd efter att ha insett vissa sanningar. Jag måste dock erkänna att jag accepterar det mer och mer allt eftersom tiden går. Samtidigt är det så att jag alltid accepterat det, bara det att jag inte vill acceptera det. Det känns som att jag påverkas mer än vad man kan tro.

Dagen har varit väldigt intensiv. En stark vändning med tilltagande styrka. Det kan tyckas att det inte spelar någon roll, men det gör det. Det spelar en allt för stor roll för att inte bli antagen. Det är precis det man inte vill ska hända; att inte bli antagen. Om man inte blir det, vad ska man då leva för? Att stanna i nuet, när alla andra fortsätter.

Idag har jag återupptagit ett gammalt projekt. Till synes mycket värdefullt, till skillnad från tidigare då det inte hade någon större mening än personligt intresse. Men sympatin har även den ökat, så det kan vara något av större vikt än vad jag i nuläget tror. Dock vill jag inte falla ner på den banan, av moraliska själ.

Jag har nyligen insett min egna influenskraft. Iallafall har jag sett prov på den. Den är mycket starkare än förväntat. Också mycket mer direkt verkande än vad jag trott. Det känns nästan som att jag har hamnat i den position jag länge eftersökt; att kunna påverka i tysthet.





H

Tempo

Idag fick jag kontakt. Önskad sådan. Jag har brutit många löften som jag haft gentemot mig själv. Bland annat idag. Vid närmsta eftertanke var det inte ett löfte av stor vikt, men det kanske hade lönat sig att genomföra det. Vem vet vad som hade hänt. Jag har nu lyckats framställa åsikter som rör sig åt helt olika håll, och som liksom tar ut varandra. Detta leder till en rätt neutral och lugn tillvaro. En tillvaro jag gärna behåller ett par dagar, ända tills jag känner att det är för lugnt. Man måste ha något att sträva efter i livet.

H

Ingen Tunnelbana

Idag har jag letat efter bunkrar. I en skog. Till skillnad från igår hittade jag bunkrar. Detta på grund av bättre förutsättningar, såsom större lampa, och tidigare ankomst. Dessutom visstades jag mer i skogen nu. Som vanligt då jag är ute på natten, råkade jag komma till hjulstakorset. Det är något konstigt med det stället. Alla vägar leder dit. Det kan symbolisera döden. Vilken väg man än tar här i livet, kommer leda till döden förr eller senare. Jag kan dock påstå av egen erfarenhet att det inte finns någon sådan där.

Även idag hamnade jag vid eldstaden. Samma som igår. Dock utan möjlighet till eld. Precis som igår, fanns där redan glöd. Det regnade dock vilket ledda till ett misslyckande. Också regnet drev mig hem fortare. Jag tog även denna gången vägen genom Spånga. Det är inte så trevligt när det regnar och man har lång väg att gå. Inte när man är trött.

Den sista sträckan var den tyngsta. Jag var vid två tillfällen nära att trampa på grodor. De måste trivas i regnet. Tur att någon gör det iallafall. Egentligen har jag inte något problem med regn. Det kan vara rätt trevligt, då man är i bättre situationer. Hursomhelst fick grodorna mig att inse att jag har väldigt stor makt. Med en enkel rörelse kan jag stanna deras liv. Varför har jag blivit tilldelad denna makt? På vägen hem hade jag ett möte med det förgågna.




H

Tunnelbana eller inte?

Idag har lag letat efter bunkrar. I en skog. Det var mörkt. Svårframkommligt. Farligt, tycktes det då. Att irra runt i en skog under natten (eller sen kväll) känns inte så jättesmart. Jag underskattade mörkret, och var för dåligt utrustad. Faktum är att jag ämnar återvända under dygnets ljusa timmar. På pappret var det inte alls en så stor skog, men det var det. Stor och tätbevuxen. Hursomhelst, jag tog mig ut ur skogen och började gå lite.

Det finns sanningar som ligger i så stor dager att de kommer i skymundan. Aldelles nyss fick jag reda på att jag tidigare hade trott fel, något som händer allt för ofta. Jag tar något för givet på grund av att jag baserar alla mina tankar om något på mina egna observationer och intryck.

Senare under kvällen hittade jag en eldstad. Självklart gjorde jag upp en eld. Det är därför jag luktar rök. Men det kommer väl ni troligtvis inte att känna. Själv tycker jag att det luktar gott. En stark, speciell, bekant och trevlig doft. Jag skulle mycket troligtvis kunna lukta rök varje dag. Ja, det skulle jag! Men jag orkar inte elda dagligen för en sådan sak. Det är bättre att bara lukta rök ibland. En skön upplevelse blir alltid starkare om den inträffar sällan.

Så, vad gjorde jag mitt i ingenstans med en eld? Jag och mitt sällskap försökte släcka elden med blött gräs. Vi lyckades till synes. Vi bestämde oss för att ta oss hem. Vi gick till Spånga för att ta pendeltåget hem. Väl på stationen kom det två förortskillar och frågade var tunnelbanan låg. Det finns ingen tunnelbana i Spånga tänkte jag, när min kompis pekade åt ett håll. Varför yttra sig om något han inte kan? Hursomhelst, killarna försvann och antagligen fick de gå långt för att hitta en tunnelbana, där det inte finns någon tunnelbana. Tåget kom, Jag satte mig i en illaluktande vagn, klev av där jag skulle. Tog mig hem. Började skriva detta blogginlägg.


H





Halv

Jag beundrar denna vackra bild. Vacker. Ståtlig. Beundransvärd. Den väcker så stora känslor. jag tycker motivet är fint, men kanske är det så att dess skönhet förstärks på grund av att jag är svag för det som motivet föreställer? Jag tror, att jag känner starkt för både motivet och dess utklädnad; ty det är bara ett, ellerhur?

Imorgon ska jag träffa rätt. Precis där jag måste för att utvecklas. Nära nog för att hålla flamman uppe i några dagar till. Jag ska hedra legenden; han som står över alla andra. Visserligen är vi inte på samma plan, men jag kan försöka återskapa det jag kan.




H



Rätt

Jag ser på er alla, och den kärlek som hos er sover
Jag ser på golvet, som jag ser behöver göras rent
Jag vet inte varför ingen för mig berättat
Jag vet inte hur någon lyckades kontrollera dig
Jag ser på världen och märker att den vänder
Jag ser på er alla, och den kärlek som hos er sover
Jag ser på er alla


H

Fel

Hade jag fel? Var dagen så bra som jag trodde? Delvis. Vissa delar var mindre bra, såsom när någon parkerade ett stort fordon mitt i en rondell, så att min buss blev väldigt försenad. Men allting har ju en bra sida, ellerhur? Annars är det mycket bra nu för tiden. Jag har, igen, börjat fatta tycka för lärkor. De är så fina och speciella.


H

Oj

Vad förvånad jag blir. All glädje jag en gång hade, förvandlades till ilska idag. En dålig dag, helt enkelt. Morgondagen kommer att vara en bra dag. Det har jag bestämt mig för. Antagligen kommer ett par dåliga händelser äga rum, men vad gör det? Jag beundrar detta stycke. Det är både välskrivet och genomtänkt. En vacker dag ska jag återskapa det. Jag är inte trött. Inte heller ska jag någonstans, så spela en låt för mig.


H


Bussresan

Det här är dagens bussresa

Jag åkte över en bro. Jag såg gula löv och tänkte på hösten. Den börjar närma sig, eller så är den redan här, att döma av idag. Jag såg folk som väntade på bussen, funderade över hur mycket man väntar här i livet. Såg delar av havet, det ser så fridfullt ut. Såg onaturlig terräng, formad efter människans behov. Välmanipulerad natur. Sedan åkte jag på motorvägen. Världen är väldigt vältrafikerad, tänkte jag. Jag kom sedan att tänka på gamla barndomsminnnen. Jag såg på molnen och funderade ett tag på dem. Vissa av dem såg rätt mörka ut.

En ambulans passerade hastigt. Jag tänkte och undrade om jag kankske upplevde ett delmoment i någons död. Jag såg sedan en man gå förbi. Vart skulle han? Vart hade han varit? Vad tänkte han på? Sedan blev jag och bussen fast i en bilkö. Skapad av densamma ambulans som tidigare hade passerat, samt några polisbilar. Jag såg sedan en medvetslös man mitt i smeten. Kanske jag verkligen upplevde det sista skedet i hans liv.

Kön lättades och jag såg en taxibil. Sedan såg jag en man som läste en tidning. Vad läste han om? Vid nästa busshållplats var det något problem med en man utanför bussen. Chauffören frågade om någon på bussen hade medicinsk kompetens. Sedan gick han ut för att hjälap mannen, som inte såg ut att må bra. Han såg kraftigt påverkad ut. När bussen sedan åkte vidare såg jag att han tappade sin mobiltelefon i marken.

Sedan funderade jag över min tillvaro på bussen. Där sitter jag, två gånger om dagen, och bara tänker. Jag gick av bussen för att ta nästa buss som jag tar. Den skulle gå om tre minuter, men kom med detsamma. Jag klev på den andra bussen, och satte mig bekvämt långt bak vid en fönsterplats. Jag kom att tänka på att det faktist är de bussar som går sent på kvällen som är bekvämast. Jag längtade tills jag skulle komma hem. Det är rätt långtråkigt på bussen. Jag såg en man som gick vid sidan om vägen med en baguette i handen. En ovanlig syn, tänkte jag.

Bussen åkte genom en rondell. Jag såg ett flygplan, funderade över vilka som satt på det, och vart de skulle. Kanske till Polen. Lite senare såg jag en katt sitta på en balkong, troligtvis på ett bord. Den var söt. jag la även märkte till ett par röda löv på ett träd. Ovanligt, tänkte jag, då jag har läst att röda löv inte finns i så stora mängder i europa.

Jag kom fram dit jag skulle.
Gick av.
Gick hem.
Kom hem.
Resan slut.



H


Blå

Tillvaron är helt blå nu.





H

Hey

Ligg ner, koppla av! Livet går inte fortare än vad man gör det till. Så, min vän, stanna upp för en stund. Ta ett djupt andetag. Se bakom dig. Du missar allt det bra här i livet. Livet är för viktigt för att avnjutas i fel takt. Det är aldrig heller för sent för att stanna upp. Livet hinner alltid ikapp dig; ty dess takt är aldrig långsammare än du vill.

Why wait any longer for the world to begin






H

Strävhårig

Idag såg jag ett tecken, ett tecken av tecken. Ett tecken som inte många fler än jag förstår. Samtidigt blir andra tecken svagare, nästan icke-existerande. Jag har inte sett dem på ett tag. Samtidigt känner jag ett behov av något underhållande. Något som för andra tycks vara viktigt. Men inte för mig. Jag har tillgång och behov. Men ingen lust.


Idag har jag fått en inblick av framtiden, samtidigt växer en stor längtan fram. En längtan som funnits inom mig väldigt länge. En förbjuden längtan. Som jag gärna genomför, om jag får chansen. Men det kommer jag troligtvis inte att få. Det finns lättare saker att längta efter. Vid närmsta tanke är detta en enklare sak än de mesta jag längtar efter, bara lite svårare att genomföra. Paradoxalt, men ack så sant. Det är så det fungerar.

Men varför är allt värt att uppnå, så svårt att uppnå? Jag orkar liksom inte alltid sträva. Strävan gör ont, om den är långvarig. Därför avsäger jag mig all strävan. Jag är nöjd med vad som blir.




H


Här men inte nu

Jag vill gärna leva här, men inte nu. Inte nu, gärna då. Vad gör man här? Vad ska man vara för? Vem ska man vara för? Hur ska man vara för? Jag vet svaret, på alla dessa frågor. Frågan är bara vilken fråga vars mening kommer att betyda mest.

Jag har förstått nu att detta mörker behövs för att understöda ljuset. Oavsett vilket som tar hårdast, så är slutresultatet det viktigaste, och oftast positivt.
En blandning kan också vara bra ibland. Det bästa från två världar.



H

Nattvandring

Jag var på bio idag(igår). Efter filmen bestämde jag och mina kompisar oss för att gå hem. Hur konstigt det än låter (med tanke på hur långt bort det är). Hursomhelst började vandringen. På gångvägar tangerade av skogar vandrade vi på. Vid denna tid, runt elva, var det fortfarande viss aktivitet utomhus. Exempelvis såg vi två personer som stretchade. vandringen fortsatte tills vi blev uppmärksammade av ett gäng människor som satt i en liten skogsdunge, helt kamouflerade av mörker. Alla fem var av icke-svenskt ursprung. Dessa började springa efter oss. Vi började också springa. Vi sprang in i skogen och gömde oss. Skogen är en vacker plats på natten. Då vi hade klart för oss att hotet var försvunnet, fortsatte vi genom skogen med samma riktning som "hotet" hade fått oss in på.

Vi korsade flera skogsstigar och flera ljusspår men fortsatte dock i samma riktning. Vi kom till en äng. Fuktig äng. Vi korsade ett staket och fortsatte på ängen tills vi stoppades av ett dike. Till synes för långt(brett) för att hoppa över. Efter en stunds planerande och diskuterande bestämde vi oss för att hoppa, vilket gick bra, trotts den ursprungliga bedömningen. Ängen blev till en åker, som var plöjd. Plöjningen såg precis ut som vågor med skiftande våglängd, från 3dm till 6dm, skulle jag gissa.

Efter åkern kom vi till en kulle, som inte alls såg hög ut. Även här missbedömde vi, den var närmre 30 meter högre än vår ursprungliga bedömning. Kullen var även täckt av vita stenar. Man kan inte låta bli att fundera över vad meningen med stenarna är. Är de där av naturliga skäl? Hursomhelst, vi nådde toppen, varpå vi hittade en bänk som fungerade som viloplats. Kullen var bra mycket högre än vad vi trodde. Man såg bra långt och mycket i samtliga riktningar. Det är så vackert på natten när det är så ljusrikt överallt. Nästan som en psykedelisk dröm.

Vi fortsatte neråt för kullen och kom till en tunnel, under ombyggnad. Ovanpå tunneln fanns en kraftigt trafikerad väg. En bevakningsbil kom respektfullt och långsamt körandes på grusvägen. Vi stannade och bytte ett par ord med föraren och hans partner. För att vara snäll, frågade jag efter vilken riktning vi skulle gå, även om helt perfekt hade visualiserat i huvudet hur vi skulle gå. Jag kom dock på att den färdplan de la ut för oss var helt inkorrekt. Ett tjänstefel som kan få dåliga konsekvenser för folk som är i behov av seriös hjälp.

Hursomhelst, fortsatte vi över en bro istället. Det som på dagen var en kraftfullt trafikerad väg, var inte mer än en liten stig nu, i jämförelse. Vi gick vidare och passerade en annan bro. Denna bro tog oss över en järnväg. Vi fortsatte och var nu riktigt trötta i benen. Vi var även riktigt törstiga. Samtidigt började vårt mål att komma hem skiftas till ett mål att få vätska. Vi ansåg att det bästa sättet att få tag i något att dricka var att besöka en bensinmack. Vi såg två stycken, obemannade. Vi fortsatte till en annan bensinmack som vi visste var bemannad. Vid den här tidpunkten hade våran färdrutt blivit så förvrängd på grund av vätskebehovet, att vissa av oss hade en riktning som var ca 110° ifrån den riktning vi borde ha haft för att komma hem. Vi kom efter mycket fotverk och mentala törnar fram till den efterlängtade bensinmacken. Där inhandlade vi oss alla varsin 0,5L läsk.

Vi fortsatte sedan med riktning hemmåt. Vi såg två harar på vägen. De tycktes ogilla mitt munspelande. Vid hemkommandet hade jag helt glömt bort vad kvällen ursprungligen hade handlat om - att gå på bio. Istället blev kvällens(nattens) huvudattraktion själva stads/skogs-navigeringen i mörker. Att ha gått i nästan 3.5h nattetid gör gott för sinnet. Det har varit en riktigt rolig natt, fylld av äventyr.










H

H

Jag har en krypande känsla av andnöd och sorg som förföljer mig. Rädslan för framtiden. I can't C!




H

C

Varför är det så många? Och varför skiftar de riktning och styrka? Jag känner mig nästan ångerfull, men samtidigt glad och hoppfull. Kanske i onödan. Eller? Jag går på känsla. Eller så är jag slav under den. Ett starkt grepp om mitt sinne. Vad är det denna kraft gör med mig? Hur gör den det med mig? Varför gör den det med mig? Svaren är givna.


H


Drag

Jag är riktigt arg. På livet. På människor. På allt. Nej, jag är inte arg. Jag skiter fullständigt i alla. Jag lever mitt eget liv. De kan dra åt helvete. Jag kör på. Rakt fram. Oavsett hinder.





/H

Dagen

Dagen som dagen. Jag som Jagar.






H

Tre

Det är på dagen tre månader sedan jag började blogga. Vid det tillfället gick min cykel sönder. Många gånger har jag saknat den. Den känns som på något sätt som en symbol för mitt skrivande. Det här inlägget tillägnas alla er där ute som saknar något (eller någon). Att sakna kan ibland göra ont. Det gäller att ha en öppen inställning till att saker och ting förändras, även om detta är riktigt svårt. Det är svårt att se tillbaka på bättre tider utan att känna avsaknad.
Man kan tänka att avsaknaden av bättre tider kompenseras av kommande bra tider. Men detta ändrar inte sinnelaget då man inte har någon vetskap om dessa. Även om man kände till dessa, skulle man inte bli nöjd, för då skulle hoppet bli till väntan. Det gjorde vi klart för oss redan i förra inlägget, att hoppet är något viktigt.





H

Hur?

Idag, imorgon. Dag blir natt. Natt blir Dag. Hur ska man vänja sig när allt går så fort? Aldrig hinner man infinna sig i en dag. Den försvinner. Hoppet försvinner. Nej, hoppet finns alltid kvar. Vad som än händer. Det är det som är det fina med den här världen; ty med tiden uppfylls hoppet. Med detta sagt, gör jag klart för alla att inget problem är definitivt. Tiden dödar alla problem. Alltså behöver inget problem egentligen lösas, utan bara väntas ut, om detta sker korrekt. Man kan faktist använda "metoden" för att lösa alla världens problem, stora som små. Dock är inte "lösningen" alltid perfekt ur alla synvinklar, men fungerar, det gör den! Ge det en stunds tänkande, det finns inget problem som skulle klara sig en relativt längre tidsperiod.

Jag älskar att känna vinden. Det är något i den som berör mig. Det är känslan av att något som närmar sig mig som i mina mått mätt varit överallt i tid och rum. Något så mäktigt är intill mig, känner mig, rör vid mig. Helt plötsligt känner jag mig så tillfredsställd.



/H







Perfektion

Många gånger har jag eftersökt perfektion. I många områden har jag haft svårt att lyckas. Men det är ett område  som jag i alltid lyckats; att njuta av livet. Detta har jag alltid lyckats med i perfektion, oavsett hur dåliga förutsättningar jag haft. Detta är, enligt mig, den bästa egenskap man kan ha här i livet.




H

Sömn

Jag är trött. Fattar inte varför jag sover så lite, när jag uppenbarligen behöver mer sömn. God natt.

H

Duo

Igår somnade jag på båda bussarna som jag tog för att komma hem. Det var den perfekta bussresan. Den gick fortare än vanligt (nej den upplevdes som fortare pga sömn) och var allmänt bra. Till skillnad från dagens resa som var långsam och tråkig. Alltså, beroende på hur trött jag är, ändras bussupplevelsen. Alternativt beror det också på hur sent jag slutar.

Jag har kommit fram till att varje dag är som ett äventyr. Ett äventyr som oftast slutar med en lång vila. Är det verkligen en sund inställning? Vad vore livet om inte ett äventyr? Eller flera äventyr, per min definition. Varje dag går man upp i hopp om att hitta den där skatten eller att undvika den där fällan. Varje kväll slutar äventyret med att man ligger i sängen och funderar över hur det har gått.

Tänk hur många ansikten man ser varje dag. Överallt. Hinner man överhuvudtaget lägga märke till alla? Vilket sorts ansikte är det man kommre ihåg? Kanske är det mer än bara ansiktet man kommer ihåg. Vad vore ett ansikte utan en personlighet. En stark eller fin personlighet leder till ett ansiktes ökade igenkännandes. Jag har sett många fina ansikten idag, vissa som jag kommer komma ihåg längre än andra.





/H


Den fjärde dagen

Jag gjorde ett nytt försök idag. Visst var förutsättningarna bättre, men inte var resultatet så mycket bättre. Däremot är alla framsteg bra. Dagen har varit mycket bra och givande. När jag tänker efter, så kommer jag inte på vad exakt som har varit så bra. Det är bara den generella känslan nu efteråt.

Jag såg två råttor idag. De verkade så fridfulla, trots att de lever med de per definition sämsta villkoren(i mänsklig standard). Vi borde kanske se upp till dem. Att lättfullt traska vidare i livet utan varken hopp eller värderingar. Hursomhelst, råttor kanske inte är det bästa sättet att beskriva något som vi borde leva efter. Det finns många djur som lever på ett mycket mer passande sätt.

Det känns som att livet flyger förbi. Vad är exakt mitt mål? Jag vet inte ens vad mitt mål är. Jag måste ta reda på det. Det kan tänkas att jag kommer att gå vilse om inget händer inom kort. Det vill jag verkligen inte. Men kan jag verkligen gå vilse om jag inte har något mål? Man har en uppfattning om att själva uttrycket "gå vilse" bygger på att man har en organiserad plan över hur man ska gå. men det har inte jag. Därför kan varje utfall tänkas som både ett felaktigt, eller ett godtyckligt. I varje fall, behöver jag en vision. En vision att gå efter.








mvh
H


Dag tre

Den är oförändrad. Lite blir den alltid förändrad, men inte markant. Jag gör ett nytt försök imorgon. Vad gick fel? Bristfällig planering och brist på tid och motivation. Detta ska inte återupprepas imorgon. Vilket jag kan intyga, då åtgärder kommer att tas för att förhindra en återupprepning.

Det känns verkligen att hösten kommer krypande. Varje dag blir kallare och kallare. Mörkret tätnar allt tidigare och tidigare. Man vet att hösten är på gång på riktigt då man vistas utomhus ensam på på kvällen och får den där konstiga känslan av trötthet och ensamhet. Jag föredrar sommarkvällar framför höstkvällar för att vara utomhus. Däremot är höstkvällar bättre lämpade för inomhusvistelser kvällstid.

Jag ser tillbaka på dagen, och upptäcker att det inte har inträffat något speciellt roligt eller spännande. Är det mitt fel? Det är inte mitt fel, om det inte har inträffat något kul. jag kan inte rå för det, om det bara har varit en så kallad fyllnings dag, en dag som bara finns där för att koppla ihop dagar med mer betydelse. En helt vanlig "Day in the Life".





/H



RSS 2.0