Adelns Uppgång Och Avsaknad Av Fall(Eller Hur Jag Blev Titulerad Den Konungen Som Skall Avgöra Tvisten I Henns Inre)

Att försöka, att oändligt försöka. Det är inget fel i att försöka. Men om man aldrig lyckas så kanske man inte är en bra person. Fast det håller jag inte ens själv med om. Min varsebildning anser mig avgudas i följande problematiska sats: damerna finns vid stationen. Och där skall jag leta. Ty dessa är min gångna plan att införskaffa.

Och kanske må jag någonstans på landsvägen se en ensam get och tänka att den inte är så ensam för här är ju också jag. Jag samexisterar med en get på samma plats. Det är inte den kärlek mellan man och kvinna, eller mor och son. Men den kärlek som, direkt existerar mellan två objekt eller individer på en plats.

Denna plats. Så förskjuten i mitt sinne som en vacker vän till mig en gång sa. Han begär att jag ska hjälpa honom dagligen. Denna vännen är inte en en verklig person utan mitt inre. Och han behöver hjälp.


Att sitta på en plats. Vid havet. Under en himmelsk kvällssol. Det är att leva. Jag har många vänner som kan intyga att detta är att leva. Men ingen av dem har nog upplevt det själv. Jag vet inte ens om jag har det. Fast vid närmare eftertanke så har jag nog det.

En ödmjuk ödla sprang över vägen. Men jag vill i så fall ställe mig själv frågan hur man kan avgöra huruvida en ödla är full eller ej. Jag menar ödmjuk.

H

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0