Viska

Kan inte sluta att tänka på den dagen, då allt och inget hände. Euforiskt hur ett knä som besatt gyllene rikedomar visade vägen mot slutet. Lärkan ifrågasatte inget, snarare fick en möjlighet krossad i bråte. Bråte.

Sedan vaknade jag upp och kunde inte se, inte se hur det var. Kanske är ett halvår det jag behöver för att se.
Om ett halvår kan inge sådant hopp, vad kan då ett år ge? På den symboliska årsdagen kanske jag får se.
H

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0